hmm vet inte varför jag valde att blogga just precis nu men jag antar att det här blir min framtida dagbok där jag kan dela med mig om vad det är som händer nu och gå tillbaka då otur vänder... eller tvärtom. 

just idag var det bara av en ren slump att jag satte mig ner nu och började skriva. kände att efter allt "skit" som hänt på sistonde så måste jag liksom lätta lite på det som jag har ledsnat för och gjort mig till den deprimerande människa jag är idag.kan inte heller sova då jag nyligen tryckte i mig en glas cola (smaaaaaaart alex xD) och fick inte se klart shameless avsnitten i sovrummet då min älskade sambo behöver sova för morgondagen. sen så är det väl så också att han snarkar en hel del och tungt också så jag känner att jag kan göra annat då. 

som sagt anledningen till att jag startar denna blogg är nog mest för att lätta på hjärtat lite. Har haft aldeles för mycket otur under sista halvåret och det verkar inte än släppa. 

ska väl börja med att all otur som jag pratar om började förra hösten. i september kom det iskalla och frukansvärda beskedet att man va gravid. jag som då bara var 22 känner att jag är aldeles för ung och skulle aldrig ha varken råd eller tid med barn i den åldern. Jag gick gemensamt ihop med min älskade sambo om att göra abort. Nu idag så vet jag att det va en av dom bästa sakerna som jag någonsin gjort för oss men också för barnet men det är rätt ofta som jag känner nu att: vad skulle jag har för känslor nu om jag visste att magen växte? skulle jag vara glad och lycklig? skulle jag vara en bra mamma? osv osv. 

under min abort så fick jag dock problem. gjorde första fasen med piller som verkade gå rätt men som sket sig något enormt tre dagar efter.. detta hände dessutom under en helg så jag kunde inte ringa abortmottagningen och fråga om det är något fel. däremot så fick jag höra ifrån dom efter att jag velat boka tid igen för å kolla att allt är som det ska att jag skulle åkt till akuten. inte fan tänkte jag på det utan mer som att värken jag hade var bara en extrem mensvärk. icke...! (när man går fem meter och efter det känner hur det gör så ont att du viker dig, då är det fel!) i vilket fall fick göra skrapning samma dag, mådde betydligt bättre efter det men det var där som allt havererade med allt annat. 

efter aborten så skulle jag på återkontroll, allt såg fint ut och skickades hem, på vägen hem så blir man påkörd bakifrån där man också blir så pass hårt "knuffad" så att man korsar båda filerna på min sida, glider över till motsidan och sen stannar till vägkanten av en bro av E 18. hade bara änglavakt att jag inte krockade med motsidans trafik (och då framför allt med lastbilarna som susade förbi där) samt att skadan blev relativt liten på bilen. han som körde på mig erkände sitt misstag och jag lämnade in både en rapport till försäkringsbolaget och bilen till skadeavdelningen på bjurkjells AB i upplands väsby. upptäckte då dagen efter också att jag har frukansvärt ont i högra överarmen och åker in för å kolla ev personskador. inga brutna ben eller så men skulle ta det lugnt med tunga luft osv (yeah right.. jobbade då som frysansvarig för en livsmedelsbutik så det var inte lätt att hitta "lättare" arbeten då) tog mig två veckor och sen så fick jag bilen tillbaka. 

I samma svep som jag får tillbaka bilen så tas jag in för möte av min chef som hälsar mig att jag måste lämna arbetsplatsen. i min förtvivlan så lämnas jag gråtandes hem och i hopp om att min framtid är nu förstörd. jag som trivdes där så mycket (förutom en människa där) kände att det va som att lämna mitt andra hem. men vad ska jag göra? så efter ett bittert farväl till arbetsplatsen så sjönk jag in i arbetslöshet nu i januari. 

nu är det juh februari fredagen den 15 och jag ska bli 23 på söndag, har fortfarande inte ens fått en intervju och nu visar det sig att min och min sambos Siberian Husky som vi äger... älskade Lucifer.... har EP också. allt kommer så lägligt och jag verkligen sitter å tänker (iaf försöker) på positiva tankar. 

dock så är det svårt då ingen verkar egentligen veta hur svårt det är för en att får jobb. jag har aldrig lyckats få ett jobb som jag själv fixat, tvärtom! det är till stor del min pappa som lyckats med det. och nu kanske det blir min sambo som kan få in mig på hans jobb.. 

Men jag skulle vilja fixa ett jobb där jag själv kan göra allt, Meritförteckningen, brevet, intervjun osv. why oh why måste det vara så himla svårt?! 

hur jag än gör så slutar tyvärr mitt jobbsökande i att jag ger upp. har suttit och skrivit en lista på vilka jobb jag har sökt och änså länge så är det ca 25 jobb men ingen har hört av sig eller erbjudit mig en intervju. jag vet att jag är oengagerad i jobbsökandet men hur ska man hitta styrka i det när allt runtom en bara går i bitar? OH btw! en till grej som hände nyligen är att bilen som jag har blev av med sidospegeln pga att en busschaffis tog ut högersidan för mycket och därav klippte min vänstra spegel. -.- och nu när jag försöker få någon att reparera den så håller arvia (bussbolaget) och mitt försäkringsbolag att tjafsa om det va så att chaffisen gjorde det eller inte samt alla papper å det som man ska skicka in.. ! 

seriöst?! när jag krockade med företagsbilen (eller påkörningen) så gick allt väldigt snabbt men nu?! det tar mig tre dar innan dom ens har "behandlat" anmälan dom fått! -.-'' sheeeeezzz.. ffs! min sidospegel hänger på elektroniken nu! jag vill liksom få den gjord nån jävla gång! 

nåväl... fredag som sagt. senare idag så blir det studievägledarsamtal då jag känner för att gå vidare. jag kommer ingen vart med det som jag har som erfarenhet.  det är alldeles för många som söker samma plats så vad äre som säger att jag får deras?

får se vad det blir mer men jag hoppas på att den här dagen blir bättre. 

for now.. så tror jag att det är dags att sova, skulle vara bra att få sova några timmar iaf innan man går upp då. 

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

  alla dessa jävla tankar!    jag hållt på såhär sen i december och värre blir det! på jobbet så dock tänker jag inte så mycket på migsjälv och därav föredrar att vara där för att slippa alla dessa konstiga och ärligt talat twistade saker som k...

jag hua mig vad det har hänt mycket.    men främst är det nog mig och min jävla nacke/axlar efter bilolyckan som gjort allt till nästan ett rent helvete. jag må inte vara helt begränsad men jag känner mig så begränsad som jag kan bli för att bli ...

det må visserligen bara vara 2 dagar kvar till jul nu och både jag min sambo och våra älskade vovvar men mycket har hänt och överraskats dom senaste två dagarna som gått istället.    ska jag kanske börja med att vi båda har världens bästa föräldr...

...eller gör du det verkligen?   när man känner sig liten och ynklig och du vill bara sitta i en skog och reflektera över.. vafan är det som händer?   lite sån känsla går nu igenom mig sen igår. åter igen blev man sjukskriven en vecka med nya...

  oh yeah!  har väntat som fan länge på att äntligen få dragträna vovvarna ordentligt! och idag gav min sambo mig hjälpen att ordna det! oooh! det bara sjöng glada sånger inombords på mig. som ett litet barn på julafton va jag då och fortfarande ...