alla dessa jävla tankar! 

jag hållt på såhär sen i december och värre blir det! på jobbet så dock tänker jag inte så mycket på migsjälv och därav föredrar att vara där för att slippa alla dessa konstiga och ärligt talat twistade saker som kommer upp i huvet på mig. 

har slutat med alla läkemedel då ingen hjälper... bokstavligen. så nu går jag hela tiden och tänker på saker som egentligen är helt normala men som blir som en soppa i huvet när man inte kan ha full koncentration på EN. tänk dig ett pussel på 1000 bitar som föreställer ett fint alpinskt landskap som tagit dig flera timmar att sätta ihop. och så är det en bit av den som sticker ut.. du har gjort fel någonstans men du kan inte hitta den. i ren frustration och flera timmars letande efter det får du nog och kastar pusslet i golvet. 

ganska snabbt efteråt ångrar du dig och försöker bygga upp spelet igen. men för att åter igen hitta det där lilla felet..

min smärta i axlar och nacke som nu också gått till någon strålande smärta i höger arm också, känns som det blivit värre vilket gör sömnen HEEEEELT rubbad just nu. kan vakna upp halv 3 (som idag tex) och få tvingas att sätta sig upp och göra sig i ordning och hundarna för å gå en sväng. som tur är så har man juh ett midjebälte för dom där jag sätter kopplena och så får min midja ta "stryk" av deras ryckande eller whatever.. dock så verkar det inte spela någon roll för i ca 20 min så går allt bra och hundarna gör sitt.. sen så kommer mina axelproblem. dom lugnar sig men kommer tillbaka. men efter en 1 timma mitt i natten ute å går med vovvarna så måste jag ändå säga att det va befriande. 

att få göra det jag vill utan att begränsas eller begränsas men du är envis nog med att "tro" på att det släpper snart tänkandet, men framför allt komma bort från allt som finns i huvet när jag är hemma. Men också att vid den tiden att det är så tyst runtomkring en. och så denna vackra vinter som nu kommit också.

Jag skulle verkligen vilja komma bort från hemmet och jobbet i en vecka, ut i vildmarken och bara va men hur lätt är det när man har så mycket å ta hand om hemma? 

jag känner mig splittrad och lever med gråten i halsen dagligen. Vilsen och förstörd skulle man kunna säga att jag är nu... Aldrig känt tidigare men skulle väl komma förr eller senare i vilket fall. 

Mardrömmarna kommer också såklart.. och oftast handlar det om att jag förlorar mina vänner, famlij eller älskade eller migsjälv till något jag inte kan kontrollera men jag får se ALLT. främst är det att jag får se det men vaknar kort därefter. 

konstant orolig och ledsen tär på mig ja, men som tur är så är jag skriven på en smärtklinik på Danderyds sjukhus så vi får se hur det går där. Jag om inte annat känner att jag vill bara bli migsjälv igen. 

Jag har aldrig behövt hjälp, förrns nu.. och jag är glad att det händer för jag känner också bara nu att det enda sättet för mig att hålla mig ihop är att försöka se framåt. när jag är återställd. 

När jag är migsjälv igen......

jag hua mig vad det har hänt mycket. 

men främst är det nog mig och min jävla nacke/axlar efter bilolyckan som gjort allt till nästan ett rent helvete. jag må inte vara helt begränsad men jag känner mig så begränsad som jag kan bli för att bli psykiskt knäckt av det. 

tänk dig att du konstant har någon som trycker in ett knä det hårdaste dom kan precis mellan skulderbladen och i början av nacken samtidigt som det känns som att med detta tryck av knät så sticker det till och strålar ut smärta från punkten i ryggen till axlarna men inte nog med det... när du känner det och smärtan strålar ner mot armarna i värsta fall och detta tryck i sin tur blir en strålande smärta in i muskelatur i nacken och som leder till sist med att jag får spänningshuvudvärk som sitter i hela dagen. 

gör juh inte saker å ting bättre att det känns som att ingen lyssnar på en om ens problem och bara tar mig som att jag har " bara" lite ont och kan säääääkert göra det ena å det andra. problemet är bara att juh längre detta går och ingen lyssnar desstu mindre känner jag mig värdig och vill bokstavligen bara göra mitt jobb som jag kan göra och sen gå hem igen för å gråta över smärtan och att just ... ingen lyssnar. 

vet inte heller vad jag ska göra för jag känner att jag blir daltandes mellan läkare som aldrig vill ta mitt problem i ett ordentligt tag utan fortsätta med att ge en "skit" och tjärna pengar på att man ständigt måste gå tillbaka för samma problem, samma smärta och samma frågor och svar.

det ENDA som hållt mig någolunda på bra humör är mina älskade hundar och framför allt när jag får dragträna dom. älskar att man får sån frihet av att låta dom dra en och ha kul därframme på kickbiken medans jag får heja på dom och dessutom avnjuta naturen på ett rätt sätt kan man säga. hag blivit lite mer träning med hundarna nu just pga attt jag vill fly från den verklighet som jag lever i nu. jag hoppas bara att jag inte går för långt med hundarna bara. för det är juh inte dom som begärt att bli tränade pga att matte mår dåligt och det enda som funkar är just tränningen med dom. 

ska försöka imorgon på min  lediga dag fixa både bil och migsjälv med läkarbesök för detta funkar fan inte... JAG funkar fan inte! för dom som känner mig så skulle dom märka direkt att jag är inte den jag brukar va/vill va. men det får jag väl låta säga osagt. 

jag bara hoppas på att detta släpper snart..    

jag är dock tacksam att Nicole med Huskiesarna Eldar och Smella tog sin tid att träna med oss på fredan borta vid kungsängen/lillsjön omr. jävligt halt då jag 1) inte hittade mina pannlampor hemma så fick "chansa" på att nicole hade 2) den jag väl fick låna la av så det blev kolsvart i vilket fall (på väldigt isiga vägar ska jag väl kanske tillägga) och som sagt is överallt.. 

Ja, jag lyckades vurpa med Kickbiken 3 ggr under denna tur men det blev betydligt mindre skador än vad jag hade räknat med ärligt talat. eller kanske jag ska säga... det va värt det?   

om ni vill kicka på vem jag pratar om så har ni hennes blogg här:

huskyeldar

nu på söndag kommer det bli ytterligare en vända med hundarna och ser fram emot det! även om det är lång tid dit så tänkte jag att jag skulle köra en vända till här hemma innan söndagen kommer.. och ska jag vara ärlig?

Jag hoppas att snön försvinner, solen smälter bort lite is och vi får ett fantastiskt väder på söndag.   

det må visserligen bara vara 2 dagar kvar till jul nu och både jag min sambo och våra älskade vovvar men mycket har hänt och överraskats dom senaste två dagarna som gått istället. 

ska jag kanske börja med att vi båda har världens bästa föräldrar?!   

vi åkte till mina föräldrar i söndags så vi kunde få höra deras äventyr dom har haft på Jordanien nu i en vecka och allmänt hade mysigt.Jag och pappa klädde deras julgran samtidigt som Blossom fick lära känna alla i min familj (förutom ena brorsan då) och både hon och Lucifer fick bli bortskämda med att först köra ett dragpass innan vi åkte till pärona men väl hemma hos dom få överöst kärlek och finhackad lax. Jorå, Mamma hade fått för sig att finhacka laxen trots att jag sa att det räckte bara med en liten bit för dom. som sagt mina vovvar är inte bara utav oss, utan också av "mor" föräldrarna, bortskämda. xD

när vi väl har satt oss ner, gjort granen och väntar på att maten skulle bli klar, för såklart så serverades lamm från pärona, så kommer pappa med en julklapp! ( och jag som hade pratat med min mamma för några dagar innan sen om att inte ge varandra julklappar för att vi inte behöver det?!) öppnar det och blir lagom glad för där ligger ett presentkort till mig från dom med en större summa på. självklart så står det också under kortet " för vardagsskor du kan använda"... jag och mamma pratade då också om att jag just nu har bara ett par jobbskor jag fått av sambon efter att jag fick ont i höften av dom gamla. så det va väldigt nödvändigt. tack snälla päron!   

jag fick också  en ny produkt av mamma som kanske hjälper mot mitt trasiga hår så jag är evigt tacksam. dessutom fick jag en palestinasjal och det hade jag en gång i tiden men tappade bort, nu när jag fick denna i söndags och dessutom från Jordanien så blev jag väldigt glad. älskar dom sjalarna!

vi åkte hem rätt sent den dagen men gick bra. 

Idag så åkte vi hem till sambons pappa som fyllde år och testade med deras tillstånd att ha hundarna lösa så att dom känner sig mer hemma men också få dom att förstå att den familjen som är där kommer dom se ofta, även barnen som min sambos bror har. 

Blossom visade rätt mycket i början mycket osäkerhet framför allt med barnen eftersom dom va väldigt "på". men efter att både brorsan till min sambo och flickvänen till min sambos far, båda såg hundarnas "obekvämlighet" så sa dom till barnen.. självklart var jag själv där och Blossom framför allt sökte sig till mig för stöd. 

efter att barnen tröttnade på hundarna så blev hela situtationen bättre och mer avslappnad. ungefär i samma svep så ger helt plötsligt sambons pappa och flickvän oss en julklapp med motiveringen: den här julklappen är så er att vi inte kunde låta bli att köpa den. 

av ren nyfikenhet så öppnade jag den. däri låg en döskalle ljuslykta i glas! ball som fan! självklart tackade jag men kände mig rätt liten... för helt plötsligt så hade jag ingen julklapp att ge varken till mina päron eller till dom! 

nåväl.. imorgon blir det en dragrunda igen för att tröttna ut hundarna för å sen sitta med hans pappa på uppesittarkvällen samma dag och hjälpa till med förberedelser inför julaftonstiden som vi också skulle fira med hans pappa. ser fram emot det ärligt talat. 

har precis insett också att jag kanske behöver dra längre sträckor med vovvarna för dom verkar inte ens trötta på 4 km. så ska testa en längre sträcka imorgon.

...eller gör du det verkligen?

när man känner sig liten och ynklig och du vill bara sitta i en skog och reflektera över.. vafan är det som händer?

lite sån känsla går nu igenom mig sen igår. åter igen blev man sjukskriven en vecka med nya mediciner för en förbannade bilolycka som inte va i någon direkt hastighet men tillräckligt för att man ska få "våld mot nacke"/pisksnärtsskada. 

känner mig bara förbannat orkelös, ingen lust att göra nått och bara vill sitta hemma och deppa. jag vet att det inte funkar så här i världen utan man måste försöka vila, framför allt om man har så ont att inte det ens går att böja ryggen/ eller lyfta en matkasse.. eller för den delen.. gå med två dragandes hundar. 

tyvärr så känns denna behandling som ett hån.. tredje kuren som är dom alla olika men som enligt läkare vara effektivt mot smärtan jag har. men jag gör juh som jag blivit tillsagd.. för det är juh läkaren som givit mig denna behandling. 

deppig och nere över att jag inte kan prestera gör mig galet förbannad på föraren som körde in i mig. men varför?! varför ska jag vara arg på en människa som bara råkade köra in i oss? 

troligen är min aggression för allt just nu för att jag har så ont hela tiden men sen också för att det är mitt jobb som påverkas. jag är också orolig att förlora mitt jobb pga detta.. nu när jag har hittat en så himla bra arbetsplats som jag trivs på och älskar att jobba i. why?! why the fuck does this happen to me?!   

oh yeah! 

har väntat som fan länge på att äntligen få dragträna vovvarna ordentligt! och idag gav min sambo mig hjälpen att ordna det! oooh! det bara sjöng glada sånger inombords på mig. som ett litet barn på julafton va jag då och fortfarande är! 

visst allt va inte helt klockrent, framför allt när man har en så pass liten bil att knappt redskapen fick plats i bilen.    samma sak gällde när vi skulle pumpa upp däckena.. det visade sig att pumpen på satoil och okq8 va trasiga så vi inte kunde pumpa dom tills min sambo kom på att det finns en sista bensinmack som har en pump som vi såklart åkte till. 

men... när vi väl kom fram så fick jag glädjerus i hela kroppen... ÄNTLIGEN!! så skulle jag få testa hundarna och kickbiken och migsjälv på ett område jag drömt om att få testa å dra på men pga som sagt bilen och en ovillig sambo ej kunnat ta mig ut dit trots att det ligger rätt så nära med bilen. 

vi åkte till Runby/karios Motionsspår som ligger i Upplands väsbys utkant typ. som sagt ligger inte långt från vart vi bor men om det inte hade varit för bilen och för att jag inte har cykelfäste eller större lastutrymme i bilen så hade jag varit där oftare och mer intensivt träning hade skett. 

när vi väl satte igång med draget så beslutade vi först för å ta det kortaste varvet i motionsspåret (den röda slingan på 2,1 km vi sket i lopen som hade gjort det jobbigare då det är uppförsbacke och sen brant nerförsbacke som jag inte vill utmana mig med då det va mörkt eller på väg att bli så pass mörkt att jag inte skulle se, för konstigt nog slog dom inte på ljuset på vissa ställen i spåret..    )  och jääääääklar va snabbt det gick! mycket snabbare vad jag hade räknat med men också förbannat mycket roligare för att det var inte lika isigt och halt som jag trott att det skulle bli så då "vågade" jag mer. kul! 

sen när vi va klara med den korta vändan visade inte hundarna nån direkt trötthet.. varken i energi eller whatever egentligen så vi beslutade för att köra en annan sträcka också. denna gång en sträcka som va/är lite längre än 4 km. sagt och gjort dom första 2-3 km på den sträckan var det samma sak.. ingen direkt stopp på dom.. dom verkligen sprang den sträckan. det va först i slutet av sträckan som jag började märka att dom började bli trötta men också visade långsammare tempo. va visserligen bara bra för det va då jag såg hur dom började får "ur" sin överskottsenergi. ganska snart så va vi framme och där stod då sambon med bilen och väntade. 

direkt tog jag fram vattnet och selade av vovvarna. det beskymrade mig lite att dom inte drack så mycket vatten men troligen är det för att dom kanske inte var så tröstiga utan snarare bara väldigt trötta. så efter lite mer bök med att få in kickbiken i bilen igen och köra hem så dröjde det kanske 2 min så däckade hanen Lucifer... Blossom, vår tik tog det lite längre tid för men till slut så gjorde även det för henne.   

Ruby motionsspår 

det va dessutom väldigt jobbigt för dom att lämna bilen sen... haha pluttisar.      men nu... några timmar senare så sover dom båda gott på golvet och har nyligen ätit. 

Jag som fortfarande har problem med en nackskada från i måndags fick bli avbelastad under träningspasset men som kom tyvärr tillbaka när vi kom hem igen, får helt enkelt stå ut med det. kanske va dumt att träna hundarna men jag tyckte det va en värdig chansning. framför allt om dom får tränas och jag kanske får glömma bort min smärta men också känna att nu kan jag känna mig nöjd över att äntligen få komma igång med deras träning...   

Trötta vovvar som sover tungt.   

känner bara för att skriva av mig lite. 

efter att nu lyssna på Cry i bakgrunden dvs detta http://www.twitch.tv/cryaotic och samtidigt sitta här framför datorn för å reflektera om vad som hänt oå sista tiden och va mina tankar går igenom nu. 

ganska snurrigt och turmult just nu i mitt huvud... för mycket oroligheter och för mycket spridda tankar och drömmar har gjort mig så trött och omotiverad till saker å ting.

däremot får jag inte ge upp! för det va det jag gjorde förra gången och slutade med att jag ångrade det. 

men om jag ska börja så börjar jag nog med vad som har hänt sen i oktober. 

påbörjade studier dvs komvux studier så jag kan få en dag ha en fullständigt betyg och söka till att göra både högskoleprovet (även om jag inte behöver det till det) men sen också ett betyg för att kunna ansöka till djursjukvårdarutbildningen på SLU Uppsalas djursjukhus. pluggar matte B nu och NA 1 blir det till nästa år i mitten av jan ca. 

pluggandet gick väldigt bra till en början och mitt självförtroende va i topp. jag dessutom dragtränade med lucifer men sökte efter fler ytor/vägar att dra på men främst fixa en cykelhållare till bilen så jag kunde dragträna på andra ställen utan att känna att bilen va för liten eller att det va för långt till att gå till vissa ställen och framför allt att åka sl/kommunalt i stockholm med en hund som är väldigt duktig på å dra i opassande lägen ( vilket är vid varje nytt område) 

Nu dock... jag är väldigt osäker på hur provet som jag har på fredan nästa vecka, kommer gå. känns just nu att jag har så mycket spridda tankar och planer på annat som gör att jag har lagt pluggandet åt sidan. efter att läraren hörde av sig dessutom så kände jag mer press men varit för tankspridd för att "ta itu" med uppgiften. 

känns som jag har typ fått kortslutning i huvet. tappat lust och intresse, iaf ifrån det intresse som jag hade för några veckor sedan, när jag startade pluggandet. 

Jag hoppas verkligen på att jag har fel och jag kommer sätta mig ner nu i helgen och hela nästa vecka för att bara koncentrera mig på provet. om jag misslyckas... kommer jag inte bara bli besviken över migsjälv men jag kommer också få problem med mitt betyg då det visar sig att till våren 2015 ( vet ej exakt datum) så ändrar dom systemet och om man inte gjort ett slutbetyg så finns det stor risk att jag måste göra om alla basämnena igen och möjligen viss risk även för vissa ämnen som jag har från min skoltid som kan drabbas. 

Jag vill inte plugga hur länge som helst men om jag inte hinner och dessutom jag inte får komma in på SLU:s djursjukvårdarutbildning kommer jag bli så besviken som jag vet om. 

GE aldrig upp! det är ord som krestar i varenda cell jag har i kroppen... är till viss del en bra fördel men som sagt just nu känns bara sååå jobbigt. att ta itu med, att tänka på. 

Har velat under denna tid bara åka iväg någonstans norrut i sverige, med vovvarna ( yes jag äger numera två underbara hundar) och bara få dragträna dom. 

bara dom och jag. 

sen så i början av november gick vi igenom beslutet att ta hand om en till sibbe (Siberian husky). en äldre tik på 6 år vid namn Blossom. Gudomligt vacker, otroligt smart och en riktig charmör. lika mycket som jag älskar min prins så har hon tagit mitt hjärta med storm och fått mig att älska henne som om jag hade henne sen valp. underbar är hon! Dock så har mycket hänt med just henne. 

hon kom rätt snabbt in i den tuffa världen med oss att få vara på dagis under dagarna och det i sin tur satte henne i riktig stress.. Jag vet om detta och det vet jag är inte det bästa för en hund att uppleva. dock är det så att sen tidigare så har hon seperationsångest och det tyvärr går  över att om vi och lusse lämnar henne ( hon bor i samma box som lusse men om lusse ska på rastning och hon är kvar så klarar hon inte av det) så blir det såklart värre. eller var värre. 

Hon har förstått till viss del att vi kommer tillbaka och när vi kommer så är hon väl medveten om att det handlar om att hon får komma hem. hon har också börjat förstå att "vi" är hennes familj nu och att vi menar väl i alla handlingar som vi gjort för henne. 

men det finns fortfarande problem att ta itu med. med tanke på att hon är rymningsbenägen också så gick det väldigt snabbt till att vi byggde in boxen efter att hon som sagt rymde men också lyckades få ett klokapselbrott pga just detta. åkte självklart in till vetten och resulterade en räkning på 4950kr. 

tyvärr så har hon varit väldigt envis med att förstöra bandaget så många gånger att vi varit väldigt hårda med henne.. dvs hon har numera bandage och tratt varje dag på dagiset, hon får under promenaderna inte klösa/gräva osv. 

börjar gå åt det bättre hållet med hennes klo men pga hennes envishet har läkningsprocessen tagit betydligt längre tid än nödvändigt. men men. 

jag har nu också sen 1 oktober fått ett jobb i en ica butik vilket jag är väldigt glad över. världens finaste gäng på arbetsplatsen och dom har alltid på något sätt fått mig att skratta och känna mig som nödvändig/behövande.<3

men nu har jag nog nämt allt jag har i huvet.. det är säkert mer men det här är väl lite det som är grunden till allt som krestar i mitt huvud som gör att jag lätt tappar intresset och modet. jag hoppas på att allt släpper efter jul och nyår för det är nu det troligen är för mycket tankar i mitt huvud, för att det är så mycket planeringar och planer just nu. 

i love my dogs, and i hope they love me. <3

e sååå förbannad... ledsen och vansinnig! 

ärligt talat har jag bara stor jävla lust att ge upp allt! 

idag så fick jag beskedet att jag inte är berättigad till sjuklön från mitt tidigare jobb pga mitt avtal vilket gör att min lön för feb blir typ 3000 spänn. 

det dessutom gör ett fruktansvärt stort hål i hjärtat på mig då jag ej längre kan ta hem min adoptivhund pga ekonomin..   

why?! WHY?! 

varför måste jag drabbas såhär för..   

jepp... åker till arlanda idag för å kolla om jag kan få hem min andra hund via flyg (då hon för närvarande bor i ungern) och isf åka själv ner å hämta henne med det billigaste flyget som finns.. 

jag vill verkligen få hem henne nu och det gör jävligt ont i mig när dom hälsar att hundtransporten som hon först skulle åkt med blivit försenad två gånger redan och jag som precis bokat en dagisplats för tanya i förskott för att just se till att hon får allt fixat tills när hon kommer hem.  

jag har redan problem med att hålla ekonomin ihop om jag säger det så men gör fan i mej allt för att få hem henne så fort som möjligt..