e sååå förbannad... ledsen och vansinnig! 

ärligt talat har jag bara stor jävla lust att ge upp allt! 

idag så fick jag beskedet att jag inte är berättigad till sjuklön från mitt tidigare jobb pga mitt avtal vilket gör att min lön för feb blir typ 3000 spänn. 

det dessutom gör ett fruktansvärt stort hål i hjärtat på mig då jag ej längre kan ta hem min adoptivhund pga ekonomin..   

why?! WHY?! 

varför måste jag drabbas såhär för..   

jepp... åker till arlanda idag för å kolla om jag kan få hem min andra hund via flyg (då hon för närvarande bor i ungern) och isf åka själv ner å hämta henne med det billigaste flyget som finns.. 

jag vill verkligen få hem henne nu och det gör jävligt ont i mig när dom hälsar att hundtransporten som hon först skulle åkt med blivit försenad två gånger redan och jag som precis bokat en dagisplats för tanya i förskott för att just se till att hon får allt fixat tills när hon kommer hem.  

jag har redan problem med att hålla ekonomin ihop om jag säger det så men gör fan i mej allt för att få hem henne så fort som möjligt..   

och inte lite heller.

att bli åtsidosatt och känna sig otillräcklig är tydligen vardagsmat för mig. inte för att min sambo på något sätt skulle få mig att känna så men allt annat.. saker å ting hjälper juh inte att jag har tappat typ all ork och lust till nästan allt också för den delen. 

Att söka jobb, att prata normalt med mina vänner, att leka med Lusse eller att bara ha en mysstund med sambon. 

Allt det där känns liksom inte "värt" det längre.. ibland så känner jag att jag vill flytta hem igen, börja om och börja leva som jag skulle ha gjort om jag bodde själv (utan hund och utan karl).. eller iaf få tillbaka suget att sitta ner framför deras tv och bara umgås. Att bara va migsjälv och jobba på ett bemanningsföretag som ringer fem minuter efter man har satt sig ner med en kopp te i soffan typ.. 

det som driver mig mest till vansinne är juh ekonomin.. vafan hände med mig?! har jag blivit så oansvarslig att jag inte har "råd" att spara längre?! jag va duktig, tack vare min pappa iofs, att spara när jag var yngre... det va juh det som ledde till min bil tex.. varför inte nu när jag lever med min sambo? 

jag ska visserligen på intervju nu igen då på onsdag och hoppas innerligt att dom kan anställa mig så fort som möjligt så jag slipper det här problemet jag fick förra gången.. A-kassan. 

Jag vill verkligen jobba men arbetsmarknaden ser väldigt dyster ut.. väldigt mycket "student" eller visstid (som är typ samma sak) och jag har ingen som helst intyg på att jag studerar eller har annan aktivitet för att ens ta sånna jobb.. så hur fan ska jag kunna få jobb om det är bara sånna jobb?! 

det var tänkt att påbörja plugga på komvux för att vidare gå till högskoleprovet för att slutligen söka in till SLU:s djursjukvårdarutbildning som flyttar då till uppsala efter att ha varit i Skara tidigare.... men med dom här utikterna på jobb så verkar som min dröm att få jobba med djur... ligger vääääldigt långt fram i framtiden. 

e så jävla trött på denna särbehandling man får.. eller nej vänta.. denna "utfrysning" man får.. 

som titeln säger.. dags att gå tillbaka till helvetet. 

sitter på ett jobb som skrivit mig som student trots att jag inte är det och nu går utan lön/betalt under den tid som jag "väntar" på jobb. min febriarilön kommer se katastof ut och värre kommer det å bli om jag fortsätter med detta företag och avtal jag har med dom. 

På måndag får det fanimej vara nog... ser ut som att jag antingen går tillbaka till Akassa (för f**king 3:de gången på ett år!) eller om jag kan få det andra jobbet jag söker. (kan ej nämna jobben nu då det kan leda till tvister)

sen så är jag sååååå trött på oseriösa köpare till den bil jag har! oftast får jag problemet med människor som konstat budar med mig om ett pris dom tycker är bra på min bil TROTS att jag säger att jag har finansigering på den och kan inte gå ner efter en viss summa, och då kan jag också ha sagt det typ 3 ggr till dom också och fortfarande så håller dom på. Känns som att dom tror att jag inte är seriös med mitt pris jag satt på den och/eller chansar på att jag kommer backa.

jag vill bara ha ett jobb, som jag kommer å går, varje dag och känner mig glad över att jag har. ett jobb som jag kan få mer erfarenhet av, få utvecklas för både migsjälv och för företaget samt känna att jag GÖR något om dagarna. jag verkligen HATAR att bara vara hemma och inte göra nånting.. ärligt talat!

Jag är glad dock att jag och en av mina bästa vänner drog in till stan idag och typ snackade skit i ca 3 timmar.. kändes som jag fick ur mig lite från det tyngda hjärtat iaf.  

men så fick hon mig också att inse en sak som hon nämnde. 

Om det inte hade varit för min lillkille så hade jag nog varit mer deprimerad nu än tidigare. för precis som hon sa: han finns där för mig när jag känner mig verkligen värdelös, han får mig att rensa tankarna när jag tränar han eller går bara ut med han på långa promenader (och då helst inne i skogarna runt omkring oss) han får mig att skratta när han hittar på massa konstiga saker å göra osv. Jag håller helt med i det argumentet! men jag vill också tillägga att det är inte bara lussebullen som bidrar till mitt någolunda bättre humör om dagarna utan också patrik, min älskade sambo.

dock så har jag märkt fruktansvärda förändringar i han pga mina konstanta problem med jobben (om det inte är att jag själv säger upp mig så är det att jag blir varslad eller något annat) och ekonomin är väldigt dyster för oss båda just nu. det har juh lett till otaliga sjukhusbesök på sistonde och jag blir mer och mer orolig för han. För HAN blir påverkad mav MINA problem. 

som en ond cirkel... 

Jag hoppas att allt vänder väääääääldigt snart.. annars.. well, jag kommer få ekonomiska problem likväl som andra problem  om detta hade tänkt sig att fortsätta.